2

Nu är föreningen bildad och styrelsen tillsatt. Vad är det då tänkt att vi skall åstadkomma?

Jo! Ett samhälle som överensstämmer med vår uppfattning om hur detta skall vara inrättat för att uppfylla den vision jag har av ett sådant. En vision som numera också omfattas av alla er som är för min vision och medlemmar i föreningen. Ägarna till det blivande projektet EDISS.

  • Först måste vi då ha en medlemsförteckning som innehåller åtskilliga tusen namn på personer som sympatiserar med grundtanken. Gärna fler. Gränsen har jag dock satt vid 50.000 medlemmar i föreningen/samhället inklusive den naturliga tillväxten och avgången genom nativitet och mortifikation. (Innebär att högst 30.000 personer kan bli medlemmar i Fis. Resterande 20.000 utgör en marginal för i samhället födda. Skulle fler än 30.000 ha intresse av att bli medlemmar, så får det bildas parallella föreningar till Fis och anläggas mer än ett samhälle.) Då kan vi fortfarande hantera samhället med "direktdemokrati", men ändå vara tillräckligt stora för att inte försvinna i mängden.
  • Som andra punkt på vår handlingsplan står uppvaktning av politikerna för att erhålla legalt lov till att inrätta detta autonoma samhälle. Detta kan de givetvis neka oss av olika skäl. Men i så fall avsätter de sig själva. Vi tar då helt enkelt och bildar ett ordinarie riksdagsparti och tar oss in i riksdagen senast år 2002 för att se till att vi får det som vi vill ha det för att de övriga partierna skall få ro att arbeta med sina egna skapelser = nuvarande samhällen. (Därför kommer de att tänka sig för två gånger innan de säger nej och istället säga ja till detta experimentsamhälle. Då slipper de samtidigt ifrån att begå alla misstag själva och kan ta efter oss längre fram. För ingen utveckling har ännu gått att hejda. Det gör inte den här heller, om vi blir tillräckligt många som är övertygade om att det är så här vi vill ha det.)
  • Som tredje punkt står att välja ut ett orört markområde någonstans i Sverige för anläggandet. Ett sådant borde inte vara så svårt att finna. Sverige har lika stor landyta som Frankrike eller forna Västtyskland. Där ryms 50 och rymdes 60 millioner människor mot våra knappt nio. (Förmodligen måste vi då söka oss norr om linjen Strömstad-Karlstad-Örebro-Stockholm, för att kunna hitta ett tillräckligt stort sammanhängande område. Det är ingen nackdel att detta är beläget norrut. Samhället kommer ju att bli så utformat; att det får ett bra inomhusklimat, oberoende av hur klimatet är utomhus.)
  • Som fjärde punkt står att förvärva detta markområde och finansiera köpet. Vi behöver cirka 4 kvadratmil i yta. Finansiering får ske med medlemsavgifterna och lånade medel.
  • Som femte punkt står att medlemmarna skall förbinda sig; att med egen kraft vara med om uppbyggnaden. (Alla behöver för den skull inte vara utbildade byggnadsjobbare/hantverkare. Det räcker att mindre del av medlemmarna är det och kan vägleda övriga. Dessutom kommer det att finnas behov av andra typer av kompetens än byggkunnande. Men alla skall vara delaktiga i vårt nya samhälles anläggande, uppbyggnad, organisatoriska utformning och övrigt på ett eller annat sätt. Ingen slipper undan och ingen skall få lov att köpa sig fri från det.) Detta deltagande har högsta prioritet och är nödvändigt för att skapa samhörigheten från första början, som sedan kommer att övergå till att vi alla själva svarar för våra gemensamma och enskilda behov på ett sätt som inte existerar i dagens samhälle. Men ändå med bibehållen integritet och privatliv.

Hur skall då detta samhälle se ut? Ja inte som de nuvarande i alla fall, med sina vägar, gator, kvarter och hus utslängda lite hipp som happ i terrängen. Vårt nya samhälle skall anläggas så att byggnaderna och kommunikationsytorna är integrerade med varandra för att erhålla en fullständig klimatorisk komfort för oss själva och våra besökare oavsett vädret utomhus. Denna sammanhängande utformning även av andra skäl. Du hittar i appendix B ett utkast till detaljerade regler för hur jag har tänkt detta nya samhälle skall vara utformat. Här beskriver jag det bara översiktligt. Jag börjar med husen.
Istället för som brukligt, bygga huskropparna som solitärer i landskapet, kommer alla huskroppar att vara sammankopplade med varandra till geometriska figurer (celler), anpassade till terrängen, som i sin tur är sammankopplade med varandra.
Sett från luften kommer samhället att ha vissa likheter med en bikaka. Cellerna är dock inte sexsidiga. (Inte heller tre och fyrsidiga.) De är allt från fem till flersidiga.
Varje huskropp kan i sin tur vara upp till 150 meter lång inkl anslutningskorridorer, men behöver för den skulle inte vara raka. De kan vara avbrutna, vinklade i mindre vinkel mot längdriktningen eller bågformade. (En estetisk utmaning för arkitekterna.)
De skall också vara disponerade efter väderstrecken, så att den sida som vetter mot ett solväderstreck utnyttjas för bostadsändamål och liknande, medan skuggsidorna utnyttjas för arbetslokaler och liknande behov. Vi nordbor är ju "soltörstande". På samma gång avskyr vi att jobba när solen gör att temperaturen inomhus sommartid överstiger en viss nivå. (Säg 25 grader Celsius.) Över den nivån blir vi förslöade och okoncentrerade. Effektiviteten blir lidande, osv. Och det gäller för alla; från de som arbetar, till de som studerar.)
Detta medför att vi måste trappa byggnaderna på solsidan för att alla skall få en solig uteplats i direktkontakt med sin bostad. Skuggsidorna kan därför vara vertikalt raka.
Detta medför också att vi kommer att ha bostäder och lokaler i samma huskropp och inte som brukligt; ha bostäder i en och lokaler i en annan. (På samma gång får vi då ett levande samhälle dygnet runt. Inte som nu; ett samhälle där centrum ligger öde efter kontors och affärstid.)
Centrum blir inte heller ett enda. Genom att koppla samman alla huskroppar till ett flertal flersidiga geometriska figurer, får vi ett centrum inom varje kvarter, där minsta avstånd mellan två motstående fasader kan vara ett par hundra meter. (Det innebär natur in på knutarna för alla. Inte bara för dem som bor runt parken eller torget, som i våra nuvarande samhällen.)
Insynsskydd mellan närliggande fasader finns också, genom att inga huskroppar får ligga i mindre vinkel än 105 grader mot varandra i anslutningspunkten och högst tre huskroppar får vara anslutna i varje punkt. (Dessutom skall det mellan anslutande huskroppar och anslutningspunkten finnas en "förbindelsegång", som tjänstgör som brandavskiljande del eftersom inga brandfordon av sedvanlig typ kommer att kunna framföras inom samhället. )
Hur kommer detta samhälle att kunna fungera utan gator och vägar? Mycket enkelt. Det finns tre olika kommunikationssätt att tillgå. Beprövade sedan lång tid tillbaka.
  • Det första är att gå till fots. (Det lärde vi oss alla efter vaggan.)
  • Det andra är att cykla. (Det klarade vi av innan vi började skolan.)
  • Det tredje är att åka med kollektiva transportmedel. (Men istället för att stå och vänta på en buss eller tunnelbanevagn av sedvanlig modell, kommer vi här att ha ett transportmedel som verkligen är "just-in-time".)
(Exakt hur sistnämnda transportmedel kan se ut, kan jag inte berätta här. Det finns flera lösningar. Alla kommersiellt gångbara. Därför inte lämpligt att gå in närmare på. Nämnas kan att de kommer på den åkandes begäran, far dit denne vill i det fastlagda linjenätet och resan debiteras på den åkande via samhällets datasystem. "Kollektivt" är det därför bara i den bemärkelsen att det är samhället som rår om det. Och det är ju alla vi - föreningsmedlemmarna - invånarna.)
Gå, cykla och åka kollektivt? Hur då? Gå gör vi på bottenvåningen i markplanet. Där finns också entréer till affärer, lokaler och bostäder. Givetvis får barnvagnar och rullstolar också plats här. Cyklar gör vi på särskilda cykelbanor som är belägna en våning högre upp.
Förläggningen av det kollektiva transportsättet beror på utformningen. Det kan bli i källarplanet, som någon form av tunnelbana utan spår. Alternativt på markplanet. I senare fallet en spårvagn utan spår.
För att beskriva det lite närmare backar jag till tvärsnittet genom en huskropp. Den består egentligen av två parallellöpande huskroppar med en övertäckt och inglasad "gata" i mitten. Huskroppar mot solsidan kommer att vara max två våningar höga och avsedda enbart för bostadsändamål. Huskroppar på andra sidan innegatan kan vara två eller flera våningar höga. Detta beror i sin tur på väderstrecken.
I det avseendet är öster, söder och väster i princip att räkna som "solväderstreck". Norrläget den egentliga skuggsidan. En huskropp med gavlarna orienterade i öst-västlig riktning har bara en långfasad mot söder. Den andra långfasaden ligger mot norr = skuggsidan. Därför blir det fler än två våningar i denna och bara bostäder åt södersidan, som alla får en väl tilltagen och delvis inbyggd "uteterrass" som en liten kompensation för brist på den direkta markkontakten. Dessutom får alla bostäder utan direkt markkontakt en trädgårdstäppa på gården (inom synhåll från bostaden) som komplement.
Om du nu tänker dig att det på "innegatan" finns fotgängare i markplanet, så skall dessa inte behöva riskera bli påkörda av cyklisterna. Därför flyttas cyklisterna upp till andra våningen på särskilda "cykelvelodromer" där de kan fara snabbt fram utan att riskera krocka med fotgängarna. Och eftersom dessa cykelbanor ligger under tak, så kommer man att kunna cykla året om inomhus i detta samhälle utan att behöva tänka på regn, snö, is och halkrisk. Det finns heller ingen risk för att ljud från träskor eller andra stomljud skall tränga in i bostäderna. Cyklisterna far fram på gummidäck.
Inte heller de gående behöver bekymra sig över snö och halkrisk. Inte ens regn. Men skulle vädret vara "bra" utomhus, så "ser" datorer och reglertekniken till att särskilda taksektioner öppnas upp och släpper in luft och sol. Och skulle det vara mörkt ute, så "ser" samma teknik till att elljuset tänds om det finns personer i rörelse på något av dessa plan. Annars är den släckt. På så sätt kommer vi att kunna spara mängder med el.energi. (För något större slöseri, än att ha gatubelysningen tänd om det inte finns någon trafik på gatan, finns nog inte. Det rör sig om miljoner och åter miljontals kilowattimmar för hela landet i onödan varje år. )
Men blir det inte dyrt att bygga in alla kommunikationsytor?
Tvärtom. Det blir dyrt i investeringsögonblicket, men mycket billigare på längre sikt. Och förklaringen är mycket enkel.
I våra nuvarande samhällen måste bärigheten på våra gator och vägar vara större för att klara av all tung trafik. Den slipper vi här. Tung trafik stannar vid samhällets yttre gräns. All annan transport (efter omlastning) sker med vårt eget transportsystem av ett mindre och mer energisnålt slag. Därför kan vi bygga enkla kommunikationsytor, som dessutom håller längre i tid och inte behöver "asfalteras om".
I våra nuvarande samhällen måste också väghållningen anpassas efter sommar och vinter. Det första blir nästan likadant. Det andra slipper vi helt ifrån.
  • Sommarväghållning innebär sopning med sopmaskin och eventuellt spolning av gatan.
    Allt vatten tas om hand av diken och dagvattenledningar och forslas till plats där det kan rinna ut i ett naturligt vattendrag. Med vattnet följer tungmetaller från bilarna som på sikt förstör miljön.
    (Vi kommer inte att slippa ifrån att sopa och spola innegatan, men vi belastar inte miljön med några miljöfarliga tungmetaller från våra transportmedel inom samhället eftersom förbränningsmotorer är förbjudna p g a luftföroreningar. På samma gång får vi en hälsosammare miljö att vistas i.)
  • Vinterväghållning innebär snöröjning och saltning/sandning (bekämpning av halka) under vintern och omhändertagande av sanden under våren. Ofta sker sådan väghållning då vi ligger och sover för att vägarna skall vara framkomliga då vi skall iväg till jobbet, och så ofta det behövs efter varje snöfall och omslag i temperaturen. Ibland flera gånger i veckan, oavsett vardag eller helgdag. Vägsaltet har den egenskapen att det angriper cement, som är materialet i de flesta av våra dagvattenledningar och brunnar. Det betyder att ledningar och brunnar på sikt måste bytas ut, efterhand som de fräts upp av vägsaltet. (Visserligen heter det att vägsaltet inte längre fräter. Men det är en "sanning" med mycket stor modifikation.) Sanden är på väg ner i rännstensbrunnarna i samband med snösmältning och de första vårregnen, långt innan kommunens sopbilar hinner ut och tar hand om den. Det innebär kostnader för rensning av brunnarna.
Allt sådant slipper vi ifrån genom att bygga in våra kommunikationsytor, och räknar du på vad våra nuvarande samhällen får betala för vinterväghållningen varje år (och multiplicerar detta med hundra år eller mer), så inser du snart; att här är pengar att tjäna på att bygga tak över dem. Eller rättare sagt: kostnader att spara in. Pengar som kan användas till vettigare ting, eftersom snön smälter av sig själv och marken klarar av att ta hand om smältvattnet med lite hjälp av oss utan dyra dagvattenledningar. (Det finns andra sätt att göra det på.) Tänker du sedan på att halkrisken är lika med noll under taktäckt yta, så börjar kalkylen att gå med ordentligt plus för vår del. Alla halkolyckor är så gott som eliminerade. Därmed inga dyra lårbensbrott för samhället och inget inkomstbortfall för den enskilde.
Så på sikt blir det mycket billigare för oss att bygga in dem, än att inte bygga in dem.



Upphovsmannarätt till detta dokument
Detta avsnitt ingår i konceptbeskrivningen för EDISS. Beträffande möjligheten till att citera källan etc hänvisas till startsidan.